Höstväder och skolstart

Under de senaste dagarna har vi haft rent pissväder. I flera dagar har det blåst nästan storm och regnskurarna är många. Igår var det för en gångs skull inget november-väder, utan april-väder.. Supervarmt så fort solen tittade fram, iskallt när den gick i moln. Vad händer med augusti? Hoppas på en varm höst istället.

Skolstarten närmar sig med stormsteg och nu är det mindre än en vecka kvar. På torsdag börjar jag nian. Ganska sjukt ändå att jag ska börja min sista årskurs innan gymnasiet. Allt har gått så fort. Egentligen är jag ju ett år yngre än mina klasskompisar då jag hoppade över sista året på dagis, men ändå.

Snart förväntas jag vara vuxen, och då vill jag vara beredd att kunna starta mitt företag på direkten, med förutsättning att jag hunnit bli tillräckligt duktig inom den här sporten innan dess.

Samtidigt som det känns ganska läskigt att börja gymnasiet snart så är det även rätt skönt att veta att man verkligen kommer plugga det där för att kunna få erfarenhet till det jobb man vill ha sen, nu pluggar man mest för att få en plats på linjen man vill gå på. Gymnasiet är liksom nyckeln till att bli vuxen.

Lite hatkärlek till den där skolan faktiskt. Det ska bli skönt att få komma in i sina vanliga rutiner igen, men samtidigt tråkigt att inte kunna planera hela ens veckor helt utefter en själv utan att behöva ha skoltiderna att anpassa sig till.

Jag tror att man nästan blir lite bortskämd av att ha så mycket "fri" tid från skolan till att bara rida och greja i stallet. På skolveckorna har man ju bara två dagar på helgen som jag faktiskt tror att man uppskattar mer än om det kommer i allt för stor mängd.

Phaffe ❤️ Sitt fönster

Att inte ha råd

Jag får kommentarer titt som tätt där folk ifrågasätter min familjs ekonomiska sits och oftast handlar det om att ni misstar mig för att vara rik. 

Men jag måste tyvärr säga att ni har helt fel. Helt, helt fel. Jämfört  med många andra i min ålder som har samma ambitioner och drömmar som jag är vi fattiga. Och jämfört med vissa är vi luspanka. Jag har inte råd att köpa en riktigt bra  mästerskapsponny för en halv miljon. Jag har inte råd att bygga ridhus. Eller köpa solarium eller hästbuss. Jag har inte råd att träna mer än vad jag gör just nu och jag har inte pengar nog till att elitsatsa på den nivån jag vill. 

Vi kämpar stenhårt för att få det här att funka. Till exempel så jobbar jag ihop nästan alla träningar för Emelie själv, och jag önskar att jag kunde jobba  där oftare och på så sätt få mer träningstillfällen men det är inte alltid det går ihop med mina egna hästar, skjuts och tävlingar. Alla träningar för Anne har min mormor och morfar gått in och sponsrat med i några år nu, vilket är värt så mycket för mig. Trailern vi åker i är inte vår egen utan vi lånar den av Vickes gamla ägare som även är goda vänner till oss, det betyder också enormt mycket. 

Jag kämpar på med de resurser jag har möjlighet till, med vetskapen att jag kan också bli lika bra som mina förebilder. Det är bara en längre väg dit med hårdare arbete när pengarna inte vill samarbeta. Men det är fullt möjligt. Hard work beats talent when talent does'nt work hard.  De orden dunkar alltid i bakhuvudet på mig, tillsammans med en hel drös andra citat och motton. Ju mer mental styrka och pepp jag samlar på mig desto säkrare känner jag mig på att jag kan också nå toppen en dag, jag kan också bli riktigt duktig och jag har minst lika stor kapacitet som alla andra ryttare att bli en del av eliten. Så länge jag fokuserar på kvalitet i vardagen, tar med mig all kunskap från träningarna in på tävlingsbanan och får det att funka där och hela tiden fokuserar på att plocka fram det bästa ur de ponnyer jag faktiskt har så kommer allt lösa sig. Om jag blir tillräckligt bra nu så kanske det i framtiden finns någon som hjälper mig med en storhäst. Jag kanske får möjligheten att tävla och träna en fin häst, eller så kanske jag kommer över en fin unghäst. Om jag visar framfötterna och sliter hårt nu så kommer det att betala sig i framtiden. 

Men det händer ibland att modet sjunker, som till exempel idag. Idag är det nämligen dags för de internationella tävlingarna i Odense i Danmark, och självklart ska väldigt många ponnyryttare dit. Och då hamnar jag i vissa deppiga tankebanor. Tankar som att "Jag är inte där och det är av en anledning" och "Varför får de och inte jag". En hel del smärta är inblandat för jag vill så gärna stå där. Det är min högsta dröm, mitt livs mål och anledning till att jag fortsätter kämpa. För att min vilja är så otroligt stark. Jag vill också vara där och jag vill också ha allt de får. Men vi har inte råd. Förut kunde jag tappa det helt när de här avundsjuksattackerna kom, men jag har med tiden lärt mig att acceptera det. Nej, vi har inte pengar nog till en elitponny, men med hårt hårt jobb och slit dag som natt så är jag också där till slut. Every day, every hour, turn the pain into power. 

Och då helt plötsligt är jag fylld med ännu mer jävlarenamma. Det ska gå, en dag är det min tur att skina. Vänta bara , min tid kommer.

ÅSIKTSINLÄGG - Vad signalerar en proffsryttare?

En fråga. En till synes ganska simpel fråga. Men om man börjar fundera lite, vad är ett proffs? Vad signalerar ett proffs? Vem bestämmer om du är proffs eller Inte? Kan man ens bli proffs? Det är ett väldigt individuellt svar på denna fråga. En enkel frågeställning blev plötsligt svår.


Häromdagen stod jag i stallet under en lite lugnare stund och tänkte. Har ni märkt hur bra man kan tänka i stallet? Idéerna bara ploppar upp och fantasin flödar, och det som bringar mest idéer är mockning. Och det var en just en sån vanlig eftermiddag med stalljobb som la grunden till detta inlägg. Jag börjde fundera king de som man kallar dressyrproffs, de jag har som idoler och ser upp till. Varför ser jag upp till just dom? 
Det första svaret som dyker upp i mitt huvud är meriterna. De som är proffs har mycket meriter. De har tävlat i princip allt som går att tävla och har många mästerskapsmedaljer. De världsrankade ryttarna är proffs.  Enkelt. 

Men är det verkligen bara meriter som räknas? Erfarenhet och meriter väger tyngst självklart är det så, men jag vill dyka djupare än det som sys utåt. Och jag vill förklara varför alla är proffs på sitt sätt. 

Jag anser personligen att proffsigheten startar hos dig som person. Mina idoler har samma egenskaper gemensamt, och det är vilja, ödmjukhet, drivkraft, målmedvetenhet, nogrannhet och att de inte är rädda för att ta i. Men framförallt kärleken till hästen och att älska det du gör. Älska det så mycket att du lägger ner hela din själ i hästen och dressyren. Om vi ska grunda proffsigheten på det så är jag också proffs, och Becca och mina lagkamrater. 

Nån man ser upp till är någon som kan mer än du. Det betyder att det finns folk som ser upp till mig, medans jag ser upp till Lina Dolk, och Lina ser upp till Emelie, och Emelie ser upp till Tinne Wilhelmson. Vi alla ser upp till någon som kan mer, så i någon annans ögon är jag ett proffs. Och du som sitter och läser detta just nu är också ett proffs i nåns ögon. Men eftersom att vi alla strävar efter att hela tiden bli bättre så betyder det att jag en dag är på Linas nivå. Men medans jag har jobbat från denna nivå till Linas så har hon jobbat sig upp till Emelies nivå, osv. Det betyder att vi hela tiden utvecklas, och i takt med att vi blir bättre så byter vi förebilder och får nya. 

Och så kommer vi till denna evighetslånga frågan. Kan man ens bli proffs? Ett proffs som rider i elitens elit och är i topp 5 i världen. Är han proffs? Man brukar säga att man aldrig blir fullärd inom ämnet häst, betyder det att ingen kan bli proffs? Ett proffs är kanske i själva verket nån som du tycker kan mer.

Jag vet inte om ni förstår min poäng och vart jag vill komma, det är ett ganska spretigt och luddigt inlägg, men om ni förstår får ni gärna kommentera era förebilder och de ni anser som proffs. Förstår ni inte så får i säga till så gör jag en del 2 och förklarar ännu djupare.

TACK!!

Fick väldigt mycket cred efter mitt senaste åsiktsinlägg om Sweden Masters, och jag tackar och bockar för det! 

Är även glad över att nästan alla av er höll en god ton! Någon enstaka som hade lite tråkig attityd men men.. Alltid är det nån!

Men stort tack till er andra som tyckte att det var bra :)

ÅSIKTSINLÄGG - SWEDEN MASTERS SIHS 2015

Jag är arg. På riktigt. Och jag känner mig något enormt frustrerad. Jag pratar om Sweden International Horse Shows nya tävling "Sweden Masters" som hade premiär i år. 
 
Sweden Masters är en höjdhoppningsklass där hindren till en början ligger på 140. Varje ryttare hoppar runda ett och får sen välja ett hinder de ska höja efter varje runda. De hoppar alltså  5 rundor där hindren tillslut når höjder som ligger uppemot 170cm, river du så är du ute, enda tills en segrare står ensam kvar.
 
Jag fattar inte varför. Jag gör verkligen inte det. Så jävla dumt. Varför sitter ryttare som Malin Bayard och Olivíer Philippaerts och slösar bort sina unga talanger till hästar för underhållnings skull? Enda anledningen till att detta görs är för att underhålla en publik. För hästarna blir detta bara en svår uppgift där de ska hoppa högre och högre i takt med att de blir tröttare och tröttare. När de är som tröttast förväntas de hoppa hinder på 165-170cm. Varför ge hästen den upplevelsen? Hästen tjänar inget på det.
 
I TR står det klart och tydligt att en häst endast får gå max 3 rundor på en dag, men 2 är idealet. Tekniskt sett så borde inte ens denna så kallade "tävling" godkännas av Svenska Ridsportsförbundet eftersom att hästarna hoppar fler än 3 rundor. De hoppade 5 rundor inklusive hinder i collecting ring medans de väntade på sin tur.
 
Och när vi ändå är inne på collecting ring så förstår jag inte riktigt ryttarnas tänk där inne. Utrymmet var minimalt och de hade trängt ihop sig minst 4 ryttare och två hinder därinne. Hästarna hade redan gått flera rundor och börjar bli trötta, men ändå ska ryttarna envist klämma ihop hästarna och försöka sig på några språng i denna lilla fyrkant till collecting ring. Så. Onödigt. Hästarna är redan uppvärmda, de behöver inte hoppas fram? Hästarna är redan trötta, varför inte låta dom pusta lite innan du ska tvinga den hoppa ännu en runda? Varför klämma in en 175cm hög häst på en så liten yta och på fullaste allvar tro att de ska hoppa hindret på 150 som står där inne. De hinner knappt räta upp sig efter kurvan innan det står ett hinder framför mulen på dom. Det förvånar mig inte att de rev 4/5 försöken. Det ger hästarna en dålig bild innan de ska in på banan igen.
 
Jag blir rent ut sagt besviken på svenska ridsporten och på de ryttare som är så pass stora i världen. Jag trodde att de hade vett nog att sätta hästens bästa framför roligheter, men nej. Så proffsiga som jag trodde att de var, var de inte. Det här gynnnar inte ridsporten på något vis. Vad ger detta för bild till de unga ryttarna? De unga barnen som ska lära sig att hoppa bra och vill bli något stort, de barn som har Malin som idol. Detta ger de en bild av att hoppning går ut på att man ska höja mer och mer tills hästen river och då slutar man. Är det så vi vill att barnen ska se ridningen? Är det den bilden vi vill ge, är det den bilden folk ska förknippa med hoppning? Visst om det sitter en  liten unge som inte vet bättre på en hästgård någonstans i Sverige och busrider på detta viset, men att världsstjärnorna hakar på en sån här sak gör mig förbannad. De vet bättre än så här.
 
Om vi ska koppla detta till hästens välmående igen då. En häst består, precis som vi, utav leder, senor och ligament. Alla dessa 3 saker är sånt som slits, särskilt på hopphästar. Senor och leder tar mycket stryk i landningarna efter hinder och i avstampen. När något slits så går det tillslut sönder, oavsett hur mycket man än pysslar med hästen. Duttet kan bromsa, men det tar aldrig bort. Slitningar sker varje pass, varje språng. Detta betyder att en häst bara har ett visst antal språng i kroppen innan den är trasig. Så dutta på alla ryttare därute, men om ni inte börjar spara på era hästar snart så finns det inget att göra åt slitningarna.  Det låter hemskt, men det är sant. Varför inte strunta i en sån här onödig slitning och spara på sprången istället? Spara på dem till något som är viktigt på riktigt, till exempel en världscup eller ett Lag EM. Det kan vara så att ryttare missar stora tävlingar pga skadade hästar, och hade man sparat på sprången istället så hade hästen kanske varit frisk och du hade kunnat rida ditt EM. Men Malin och de andra ryttarna valde att slösa på sina hästar för underhållnings skull. Och det är förjävligt. Jag blir riktigt ledsen om denna tävling är kvar även nästa år för den representerar bara dålig hästhållning och den har noll fokus på hästarnas bästa, och det värsta jag vet är när våra behov av att bli roade går ut över ett oskyldigt djur. Jag blir nästan mållös över hur dumma idéer folk får ibland.
 
Jag har bara en sak att säga.
 
 
Jag hade aldrig ställt upp.
 

Åsiktsinlägg - Ryttarna som blev avstängda från ponnyEM

Många av er har säkert hört om de två systrarna Klara och Selma Hammarström, båda 15 år gamla, som blev avstängda från NM i fälttävlan pga att de druckit alkohol under NM.
 
Det var systrarnas lagkamrater som filmade av Klaras My Story på Snapchat där det sågs att folk drack alkohol på ett hotellrum under EM.  Båda systrarna befann sig i rummet med påstår att de inget drack. Denna film skickades till förbundet varpå de blev inkallade till ett möte med sportchefen Wiveka Lundh. Under mötet blev systrarna lovade att de skulle få starta NM ändå, men de fick dagen efter ett mail av henne där det stod att de ändrade sig och varken Klara eller Selma fick vara med. De försökte då ringa upp och kontakta  Wiveka under lång tid utan svar.
 
Och jag säger bara: What?! Hur kan  man ens ha tid att festa på hotellrummet? Även om varken Klara eller Selma drack någon alkohol så undrar jag ändå hur man ens m, kan ha tid att närvara? 
När jag är på meeting så stannar jag hos hästen tills så sent som möjligt, och när man kommer fram till stället där man ska sova så äter jag något och går sen och lägger mig för att få så bra och lång sömn som möjligt. Vem tänker ens på att dricka alkohol då?
 
Under ett meeting händer mycket, det är ju självklart inte bara ridningen, men att festa/dricka alkohol är verkligen inte inkluderat. Jag betar hästarna och går promenader flera gånger eftersom att de är vana att gå i hage dygnet runt (Eftersom att hästarna oftast står i box dygnet runt under ett meeting), jag förbereder utrustningen och ser till att alt är välputsat, helt och rent inför starterna, jag pluggar programmet, tittar på andra ryttare när de rider, går igenom allt som jag ska tänka på under mina ritter, fokuserar på mig, laddar upp, myser med mina hästar, ryktar dem och pysslar med dem, tittar runt bland mäss-shoppingen som brukar finnas, jag samtalar med mitt team så att vi är ense om framridning och vad vi ska ha fokus på just då osv. Jag skulle inte ens ha tid att festa, även om jag av någon anledning hade velat det. Fokusen ska ju vara på mig och hästarna för att kunna prestera så bra som möjligt. Och det kan ju inte gå bra jämt, men man måste ju göra sitt bästa ändå.
 
Och om man dricker alkohol i större mängd så får du ju ont i huvudet dagen efter, och hur ska man kunna prestera bra med huvudvärk?
 
Jag ser verkligen ingen logik i det hela och jag tycker bara att det är idiotiskt och dumt gjort. Ett rent svek mot alla som har satsat på Selma och Klara för att de ska kunna göra det de tycker är kul. Idiotiskt att slösa bort sin talang på nått sånt.
Visa fler inlägg