nooraalund.blogg.se

Jag får kommentarer titt som tätt där folk ifrågasätter min familjs ekonomiska sits och oftast handlar det om att ni misstar mig för att vara rik. 

Men jag måste tyvärr säga att ni har helt fel. Helt, helt fel. Jämfört  med många andra i min ålder som har samma ambitioner och drömmar som jag är vi fattiga. Och jämfört med vissa är vi luspanka. Jag har inte råd att köpa en riktigt bra  mästerskapsponny för en halv miljon. Jag har inte råd att bygga ridhus. Eller köpa solarium eller hästbuss. Jag har inte råd att träna mer än vad jag gör just nu och jag har inte pengar nog till att elitsatsa på den nivån jag vill. 

Vi kämpar stenhårt för att få det här att funka. Till exempel så jobbar jag ihop nästan alla träningar för Emelie själv, och jag önskar att jag kunde jobba  där oftare och på så sätt få mer träningstillfällen men det är inte alltid det går ihop med mina egna hästar, skjuts och tävlingar. Alla träningar för Anne har min mormor och morfar gått in och sponsrat med i några år nu, vilket är värt så mycket för mig. Trailern vi åker i är inte vår egen utan vi lånar den av Vickes gamla ägare som även är goda vänner till oss, det betyder också enormt mycket. 

Jag kämpar på med de resurser jag har möjlighet till, med vetskapen att jag kan också bli lika bra som mina förebilder. Det är bara en längre väg dit med hårdare arbete när pengarna inte vill samarbeta. Men det är fullt möjligt. Hard work beats talent when talent does'nt work hard.  De orden dunkar alltid i bakhuvudet på mig, tillsammans med en hel drös andra citat och motton. Ju mer mental styrka och pepp jag samlar på mig desto säkrare känner jag mig på att jag kan också nå toppen en dag, jag kan också bli riktigt duktig och jag har minst lika stor kapacitet som alla andra ryttare att bli en del av eliten. Så länge jag fokuserar på kvalitet i vardagen, tar med mig all kunskap från träningarna in på tävlingsbanan och får det att funka där och hela tiden fokuserar på att plocka fram det bästa ur de ponnyer jag faktiskt har så kommer allt lösa sig. Om jag blir tillräckligt bra nu så kanske det i framtiden finns någon som hjälper mig med en storhäst. Jag kanske får möjligheten att tävla och träna en fin häst, eller så kanske jag kommer över en fin unghäst. Om jag visar framfötterna och sliter hårt nu så kommer det att betala sig i framtiden. 

Men det händer ibland att modet sjunker, som till exempel idag. Idag är det nämligen dags för de internationella tävlingarna i Odense i Danmark, och självklart ska väldigt många ponnyryttare dit. Och då hamnar jag i vissa deppiga tankebanor. Tankar som att "Jag är inte där och det är av en anledning" och "Varför får de och inte jag". En hel del smärta är inblandat för jag vill så gärna stå där. Det är min högsta dröm, mitt livs mål och anledning till att jag fortsätter kämpa. För att min vilja är så otroligt stark. Jag vill också vara där och jag vill också ha allt de får. Men vi har inte råd. Förut kunde jag tappa det helt när de här avundsjuksattackerna kom, men jag har med tiden lärt mig att acceptera det. Nej, vi har inte pengar nog till en elitponny, men med hårt hårt jobb och slit dag som natt så är jag också där till slut. Every day, every hour, turn the pain into power. 

Och då helt plötsligt är jag fylld med ännu mer jävlarenamma. Det ska gå, en dag är det min tur att skina. Vänta bara , min tid kommer.